Jarvis viste inte riktigt vad han skulle svara. Det hade blivit kallt under kvällen och han hade ställt sig vid ett av Merch-båsen för att värma sig lite. Då hade en stor läskig hårig man gett honom en U.D.O. tröjja helt gratis. Jarvis hade blivit överlycklig och för en stund glömt bort att han var borttappad. Då hade plötsligt några väldigt gamla tjejjer, säkert 18 år eller så fått syn på honom. De hade sagt att han var världens sötaste hårdrockare och hade sedan släpat med honom till ett piercingtält för att "ge honom en present". Sedan hade allt gått väldigt fort och Jarvis hade inte riktigt vågat säga ifrån...

 

Efter sista bandet hade spelat gav mamma Märta upp och traskade hemåt. Jarvis var en klok kaninpojke och hon mistänkte att han måste ha gått hem eftersom de inte hade hittat varandra.

Och mycket riktigt. I hallen mötte hon sin nyss hemkommna son..

-"Men Jarvis, vad har du för tröjja... och VAD har du i örat!!??"

Jarvis älskade Metallsvenskan men mamma kanin började luta åt att tycka samma sak som Pippi om hårdrock och metall - ointelligent bröl helt enekelt. Men eftersom Jarvis trivdes så bra så stannde de.

Mitt under Witchcrafts konsert var emellertid Jarvis plötsligt bara borta! han fanns ingenstans i publikhavet och ingen annan stans heller. Mamma Märta rusade  runnt hela det snåriga festivalområdet på sina små små kaninbe nutan att hitta honom. Och snart skulle det bli mörkt och allt..

-"JAAAARVIS!!"