Men det var något skumt med den där Björn. Pippi som kände, och kunde prata och skojja med alla i klassen vid det här laget, fick som tunghäfta så fort hon skulle prata med Björn. Och när hon väl sa något så lät det idiotiskt när det kom ut ur munnen trots att det hade låtit ganska bra i huvudet.

Pippi försökte strunta i Björn trots att de satt mittemot varandra i skolan. Om han nu var så himla svår att prata med kunde hon väl lika gärna prata med de andra istället. Men på något konstigt mystiskt sätt så VILLE hon ändå prata med honom.

 

-"Varför sa du sådär", frågade Jarvis efter att Björn hade gått förbi.

-"Vaddå, jag var ju ironisk när jag sa att jag INTE gillar hösten ju", sa Pippi bestämt.

-"Så lät det inte", sa Jarvis, "Vaddå är du kär i Björn eller?"

-"Jag? kär? aldrig i livet!" sa Pippi bestämt.

 

Efter att de hade lämnat tvillingarna hos dagmamman traskade Pippi och Jarvis vidare till skolan.

-"Fy så trist det är med hööööst", klagade Pippi.

Plötsligt träffade de björnen Björn från klassen.

-"Tjena Pippi och Jarvis! Vist är det härligt med höst!", hojtade Björn.

-"Ja vist är det, skithärligt", svarade Pippi.